tjockatantenistan

50-års kalaset blev så lyckat och födelsedagsbarnet är helnöjd med sin fest. Han däruppe hörde min bön och vattnade någon annan del av  Sverige och inte förrän framåt nattkröken kom regnet. God mat, glada människor och en uppslupen stämning som det så vackert heter. Söndagsmorgonen började med huvudvärk och ett begynnande illamående som behagade lägga sig efter en tupplur på några timmar under eftermiddagen. Sedvanlig baksmällepizza och en Fanta, lite DVD-film och tidigt i säng. Med andra ord en skön slapp söndag.

Sista veckan innan semestern och det känns underbart. Från och med lördag morgon är min mobil avstängd - en vecka framåt. Jag ska självklart sätta på den då och då för att kolla läget men dess emellan ska jag vara fri! En hel vecka ska jag bara vara. Inte passa en endaste tid, sova precis hur mycket jag vill, läsa och bara vara...Blir det sedan sol och värme är det en extra bonus men absolut inget jag kallt räknar med.

På lördag är det trav i Halmstad och idag kom våra V.I.P.  biljetter. Fint ska det vara! Guidad tur på stallbacken, förtäring i V.I.P. tält och lite allmänt trevligt. Funderar på om jag ska ta hatten med vindruveklasarna eller den med solrosorna?
Tänk att få börja semestern med att håva in storkovan på trav? Ja, att drömma är åtminstone gratis (ännu).

Ja, mustaschen ja - den känns fortfarande som en bit sammet som som stryker åt fel håll...Lite ljusa fjun kan skönjas i badrumslampans sken men ännu är det ingen idé att köpa vax och försöka sig på några krumelutter.

Kram kram

Ikväll har jag tävlat med hunden i lydnadsklass 1. Gick sådär för hon fick för sig att alla apportbockar och andra attiraljer som låg på bänken vid domaren och tävlingsledaren skulle vaktas. Så varenda gång tävlingsledaren kommenderade mig så skällde hundafan och var totalt fokuserad på bänken och prylarna. Inte blev det bättre av att jag lät som en kommandosoldat. I vanliga fall har jag en ganska lugn och snäll röst. Men jag var nervös och när hon betedde sig som hon gjorde blev jag ännu stirrigare. Kanske berodde det på min begynnande mustasch? Kanske är jag på väg att bli man? Börjar jag springa omkring och ta mig själv i skrevet stup i kvarten är det ytterligare ett tecken på detta och då vill jag verkligen att någon stoppar min transformation...

Nu ska jag försöka efteranmäla mig till en ny lydnadstävling i nästa vecka för att få rutin och lära mig att hantera nervositeten. Det är detta som är charmen med hundsport, man vet aldrig vad som kan hända! Fast lite besviken är jag allt, vill ju så satans gärna lyckas...

Nu tar vi helg och imorgon ska det bli ett hejdundrandes födelsekalas för Ninni. Tänk att jag har så gamla vänner som fyller 50!!!! Men så länge hon inte luktar lik så går det bra. Ska bli roligt och jag hoppas att han däruppe kan vattna någon annan del av Sverige imorgon eftermiddag och kväll.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Idag tycker jag mig kunna känna en ansats till lite stubb!!! Det röda har lagt sig men överläppen känns fortfarande svullen och känslan kan liknas vid när man får bedövningsspruta hos tandläkaren (fast i detta fall om det varit så att jag faktiskt varit hos tandis, så skulle han ju missat käften och typ satt sprutan i överläppen...).

Lite festligt med tanke på att det säkert går omkring många i vår herres hage som gärna skulle vara lite mer svullna här och där... Testa hårborttagningskräm vet ja!

Oroar mig kraftigt för mussens framtida utveckling och ångrar djupt mitt tilltag.
Trots detta finns det lite mystisk behåring på andra ställen som jag är lite sugen på att eliminera. Försöker nu bearbeta personer i min omgivning att de kan testa först med tanke på svedan som uppstod. Jag behöver ju inte vara pionjär på allt!

Vad skönt det är att ha såhär världsliga problem igen!

Ha en härlig dag med eller utan hår!

Kram kram

Jag har gjort något som inte kan göras ogjort och som gör riktigt skitont. När jag ändå skulle ta hårborttagningsmedel på mina 4 strån på vaderna så tänkte jag, att vad fan, kan väl lika gärna ta den där lilla fjuniga mustaschen över läppen också. Så istället för en fjunig ljus liten musse har jag nu en röd betydligt större mustasch och den svider så in i h-vete.
Hur kan det skilja så? Huden sitter på samma kropp, bara lite längre upp. Hade planer på att ansa till ögonbrynen på samma sätt men är ofantligt  glad att den tanken stoppades. Om drygt en timma ska jag gå ut och äta lunch och ja, jag är fåfäng!!! För första gången i mitt liv skulle jag kunna tänka mig att använda en burka.

Ha en fin dag och använd rätt kräm på rätt ställe!

Kram kram

Oh vad det doftar härligt i ett gammalt hus som det renoveras fasad och byts fönster på...
Inget doftar så ljuvligt som gammalt ruttet virke. Dammet från 1800-talet lägger sig som en dimma över precis allting och stora äckliga flugor har plötsligt invaderat lägenheten. Upptäckte något konstigt flygfä på toan som jag aldrig sett förut så kanske är det något nytt äckligt kryp som fått nytt liv nu när Polarisen smälter...
Imorgon ska fönstrena i sovrummet bytas och jag kan knappt bärga mig. Får kliva ur sängen i ottan och sedan dras med den underbara unkna ruttna trädoften hela midsommarhelgen! Funderar på att tejpa fast en sill under näsan och efter ett par snapsar jag kanske till och med tycker att det är snyggt?
Är livrädd för att fler konstiga insekter från Vasas tid ska uppenbara sig i sovrummet. Räcker gott och väl med de vanliga svenska, moderna kräken som redan finns. Den stora insekten i sängen bredvid har jag försökt gasa ihjäl vid ett flertal tillfällen men utan framgång. Han hänger i och han gråter inte ens...
Ikväll ska han få smörgåstårta och få se på fotboll i fred, utan mina sura kommentarer. Tycker sportkommentatorerna är helt vimsiga emellanåt.
- Nu springer han mot mål! (Ja, vad fan , det ser jag väl, jag har TV!)
- Det måste ha gjort ont? (Jaså - en fotbollsko med dobbar rätt i ansiktet...)
Hallelulja! Jag cyklar till Maggan och dricker vitt vin och käkar oliver (ny diet).

Ha en fin kväll!

Kram kram

Glädjens dag! Godkänt BH-prov OG Varberg söndagen den 15 juni.

Idag har vi en gästbloggare, Torneryds Mysa har ordet:

Idag har jag varit på Varbergs OG och genomfört ett BH-prov med matte. Visserligen har hon gigantiska pattar men det var inte ett sådant BH-prov utan det var mina kunskaper som testades. Jag var en duktig flicka men började busa lite med mattes nerver redan vid platsliggandet. För precis på den fläcken där hon la mig var det skittråkigt för på platsen framför mig hade det legat en stilig kille innan och jag tyckte han luktade gott. Därför var jag tvungen att gå dit och lukta lite...Men då kom matte och avbröt det hela och gick och la mig på samma skittråkiga plats som förut och då tänkte jag att ja, ja, jag ligger väl här då så hon blir nöjd. På den övningen blev det bristfälligt men det var den enda. På inkallningen lyckades jag få till utmärkt med ett snabbt läggande och raketfart på inkallningen och idag beslöt jag att stanna precis framför matte och sätta mig rakt. Ibland skiter jag i att stanna utan springer rakt in i henne och då stannar man ju också och det är kul!

På skotten under linförigheten reste jag ragg men stack inte och käkade upp skytten utan tänkte att honom plockar jag senare.

Det var en rolig farbror (tyckte inte matte) som lekte med sin hund och en kong precis utanför planen och jag var tvungen att kika på dem också men det blev ändå godkänt. Det fria följet utan koppel sköter jag bättre. Gillar inte att gå i ett larvigt snöre utan det känns mycket behagligare att spatsera och glo på matte utan det där bandet emellan. Gör också att jag känner mig lite busigare för rätt som det är kan det ju komma en leksak farande från hennes fickor. Vet i fan hur det går till med kul är det!

Sittandet utförde jag också korrekt men satte mig lite långsamt men det var också godkänt. .

Sedan fick jag pausa lite och efter det åkte vi till en mataffär och kombinerad bensinmack. Vad vi gjorde där vet jag inte riktigt utan det var bara att promenera runt med matte lite. Sedan fick jag sitta uppbunden utanför mataffären och glo en stund, men det gjorde inget för det gick förbi en skitsnygg kille i svart päls som jag kunde smygkika på lite. Efter det fick vi en guldmedalj och matte var så glad och äntligen fick jag vara med min husse och springa runt lite. Han har varit väldigt osynlig under dagen och det har varit lite förbryllande. Vill gärna att vi alla tre ska vara tillsammans hela tiden.

Hemma får jag aldrig sova i sängen men när vi sover borta får jag det, så inatt sov jag mellan husse och matte precis hela natten. Det var varmt som i Sahara och jag var tvungen att flämta mycket och högt hela natten...Det var så mysigt att vara i Varberg så snart ska vi åka dit igen men först ska jag lära mig lite fler tricks.

Ha det bra önskar en nöjd hund som gillar att vara på turné!

Som lite extra krydda på moset så har vi hantverkare runt om precis hela huset inklusive på taket. Detta innebär att inte någonstans är jag skyddad från insyn. När som helst, var som helst, kan det dyka upp en snickare i rutan.
Adjö till allt spontanpill i näsan, äta 3 glassar på raken, gå naken från duschen till garderoben samt definitivt inga sovmorgnar för lillgrabben som idag hade sin första sommarlovsdag.

Inte nog med detta utan en liten hantverkare smög in också och la lite nya golv, precis utanför vår toalett. Något som jag tror är väldigt vanligt är att efter frukosten och en kopp kaffe så går det en stund och sedan vill man så att säga göra nummer 2. Jag tänkte vid 8.10 att han har nog frukostrast vid nio och då kan jag passa på att göra mitt men 50 minuter är ganska lång tid när det trycker på...
Till slut får jag lite käckt hoppa över honom och be om att få gå på toaletten.
-Ja såklart, säger han lite hurtfriskt. Det är lika för alla!
Detta innebär att han ligger med sitt huvud i höjd med min röv med ett mellanrum av max 1 meter. Ja, dörren var ju såklart emellan men den är varken av pansar eller ljudisolerad. Detta var en förskräcklig upplevelse för en stackare som jag som till och med har åkt hem från arbetsplatser för att kunna få till nummer 2.
Ja, det var skitjobbigt med andra ord!

Ha det!
Kram kram

I torsdags kväll 21.50 fick pappa äntligen kila vidare. Jag stack från sjukhuset strax efter åtta på kvällen och någonstans kändes det att nu var det sista gången. Det är så overkligt alltsammans men på något sätt så går dagarna vidare. Begravningen blir på måndag med enbart familjen och det är hans och mammas vilja.
På något sätt är den dagen ett slags avstamp och livet går in i en ny fas. För mamma blir det en omställning till att vara singel och att finna nya sätt att leva i sin vardag. Är inte speciellt orolig för henne för jag har en konstig känsla inom mig att mamma kommer att få många härliga år framöver trots allt.
Även för pappas del tror jag det är bra. Att han kommer att spöka för mig undrar jag då han till naturen är väldigt lat...
Men visst vore det kul att få en påhälsning!
Två ynka månader tog det från det att han fick sitt cancerbesked till att han avled. Snabbt jobbat och så väldigt mycket farsan. Han har alltid haft bråttom och dåligt med tålamod och även här gick det undan som fan.

Min fasta övertygelse är att han nu har tagit sig till en annan dimension och har fått återse alla de sina som tidigare har kilat vidare. Vårt liv här på jorden känns alldeles för kort och meningslöst om inget annat väntar oss. Kanske blir hans nya jobb att ligga naken på ett moln med hakan i händerna och bara flumma runt på molntussar hela dagarna. (Bara han inte dyker upp som bokmärke endera dagen...)

Livet går vidare och jag är tacksam för den tid jag fick med min lilla pappa. Nu får vi se till att mamma håller sig på jorden ett bra tag till. Syrran har avkrävt henne ett löfte att hon ska meddela två år i förväg om hon tänker kila vidare.

Martin, min äldsta son har förövrigt döpt om mig och syrran till Jamilla och Jelena då han tycker att vi med våra heroiska styrkeinsatser påminner honom om två avdankade ryska kulstöterskor...

Kram på er och stort tack för alla telefonsamtal, sms och mail. Det känns skönt att veta att man inte är ensam i stora världen trots att man påminner om en rysk kulstöterska....

Idag blev det iltransport med pappa till sjukhuset. Han fick andningsproblem och med det panik såklart. Så nu kommer han förmodligen aldrig mer hem men han fick iallafall vara hemma med mamma i 2 veckor precis på dagen. Så nu har de hunnit prata färdigt (så färdig man nu kan bli) och han kände sig trygg att vara tillbaka på sjukhuset igen. Mitt i all förtvivlan, rädsla och sorgsenhet har vi iallafall kunnat skratta åt eländet idag. Syrran och jag var med och bar hem pappa och idag var vi med att bära ut honom också. Känns bra och pappa är glad att vi två och mamma  kommer så bra överens som vi gör. Fast lite irriterad blev han på oss när vi flabbade för högt...

När vi stånkade och levde tillsammans med ambulansmännen idag så viskade jag halvhögt till syrran att fyll nu inte byxorna när du tar i. Naturligtvis bröt vi alla ihop i ett asgarv och det kändes skönt att få skratta. Jag och syrran är som två misslyckade sumobrottare men vi räds inte för att ta i. Mamma som är lite klen fick hålla syrgastuben så imorgon har hon nog träningsvärk.

Nu hoppas jag innerligt att min pappa får somna in lugnt och skönt under natten. Sedan ska jag se till att min mamma får sova i minst en vecka för det är hon värd.

Livet går av någon konstig anledning vidare, precis hela tiden oavsett vad som händer. Det känns skönt och nu ska jag ta mig en stor whiskey och njuta av denna dagen som kanske var min sista tillsammans med min pappa. Så härligt att vi alla var med farsan idag och hjälpte honom till ro.

Tack alla ni underbara människor i min närhet som stöttar med att bara finnas till.

Kram på er alla

Livet är för närvarande lite tungt men samtidigt är jag så smärtsamt medveten om att det går vidare. Lilla pappa (ja, nu är han verkligen liten efter att bara kunnat dricka Loka i snart 2 månader) ligger bara i sin säng hemma hos mamma, sin fru sedan 43 år tillbaka och bara väntar på att få dö. Cancer i matstrupen, lymfan och levern. Fy fan vilken gräslig sjukdom det är. Äter upp allt det friska inifrån och livnär sig på blodet som strömmar i varenda åder. Han får blodtunnande sprutor varje dag för alla propparna i lungorna och det gör samtidigt att blodet blir till mer näring till tumören. Så är det överallt, den enes bröd blir till den andres död.
Känner ändå en sorts konstig lättnad för jag är liksom helt klar med min pappa. Inget skit som ligger och lurar i hörnen utan vi har alltid haft en rak dialog och varit så jävla oense många gånger men samtidigt alltid hittat vägar tillbaka till varandra. Så tror jag det är, människor som berör lämnar ju iallafall ett avtryck. Min pappas avtryck som han lämnar mig gör att jag känner att jag är på rätt väg. Våga leva, anta utmaningar, se möjligheter och kämpa som en gris tills det är absolut omöjligt. Lev för din egen skull och inte för andras ögon och öron. Hans sätt att hantera livet har många gånger fått mig att förstå att så vill inte jag hantera livet. Trots detta har jag aldrig saknat stöd från varken pappa eller mamma fastän de inte alltid har applåderat mina vägval.
Nu är jag mest rädd för att pappa ska plågas det sista samt att mamma och han är som undulaterna. När den ene partnern dör så gör den andre samma sak. Mina föräldrar har nämligen alltid gjort allt tillsammans. Men jag har lovat mamma att jag slår ihjäl henne om hon går och dör...

Så just nu känns allt så konstigt. Livet går vidare precis som om ingenting ovanligt har hänt. Jag känner mig rädd och stark om vartannat, lycklig för att jag har fått ha min pappa så länge som jag haft och för att han och mamma lyckades få till mig och syrran och att livet faktiskt är precis såhär - människor du älskar kommer alltid att ryckas bort förr eller senare. Därför tror jag det är viktigt att hitta en trygghet, dels i sig själv och dels i mötet och umgänget med andra människor. Säga till sig själv att man duger och utmana sig själv till att våga ha ett öppet sinne. Inte har vi väl fått den här kroppen med alla dessa fantastiska funktioner för att vi inte skulle dela med oss av den?

Om man har pengar kvar och redan är sådär skitlycklig som man kan bli av shopping så snälla, skänk en slant till cancerforskningen. Det räddar inte min farsa men det kan rädda våra barn eller barnbarn eller kompisens barn eller barnbarn. Alla bäckar små...

Kram kram