tjockatantenistan

Livet är för närvarande lite tungt men samtidigt är jag så smärtsamt medveten om att det går vidare. Lilla pappa (ja, nu är han verkligen liten efter att bara kunnat dricka Loka i snart 2 månader) ligger bara i sin säng hemma hos mamma, sin fru sedan 43 år tillbaka och bara väntar på att få dö. Cancer i matstrupen, lymfan och levern. Fy fan vilken gräslig sjukdom det är. Äter upp allt det friska inifrån och livnär sig på blodet som strömmar i varenda åder. Han får blodtunnande sprutor varje dag för alla propparna i lungorna och det gör samtidigt att blodet blir till mer näring till tumören. Så är det överallt, den enes bröd blir till den andres död.
Känner ändå en sorts konstig lättnad för jag är liksom helt klar med min pappa. Inget skit som ligger och lurar i hörnen utan vi har alltid haft en rak dialog och varit så jävla oense många gånger men samtidigt alltid hittat vägar tillbaka till varandra. Så tror jag det är, människor som berör lämnar ju iallafall ett avtryck. Min pappas avtryck som han lämnar mig gör att jag känner att jag är på rätt väg. Våga leva, anta utmaningar, se möjligheter och kämpa som en gris tills det är absolut omöjligt. Lev för din egen skull och inte för andras ögon och öron. Hans sätt att hantera livet har många gånger fått mig att förstå att så vill inte jag hantera livet. Trots detta har jag aldrig saknat stöd från varken pappa eller mamma fastän de inte alltid har applåderat mina vägval.
Nu är jag mest rädd för att pappa ska plågas det sista samt att mamma och han är som undulaterna. När den ene partnern dör så gör den andre samma sak. Mina föräldrar har nämligen alltid gjort allt tillsammans. Men jag har lovat mamma att jag slår ihjäl henne om hon går och dör...

Så just nu känns allt så konstigt. Livet går vidare precis som om ingenting ovanligt har hänt. Jag känner mig rädd och stark om vartannat, lycklig för att jag har fått ha min pappa så länge som jag haft och för att han och mamma lyckades få till mig och syrran och att livet faktiskt är precis såhär - människor du älskar kommer alltid att ryckas bort förr eller senare. Därför tror jag det är viktigt att hitta en trygghet, dels i sig själv och dels i mötet och umgänget med andra människor. Säga till sig själv att man duger och utmana sig själv till att våga ha ett öppet sinne. Inte har vi väl fått den här kroppen med alla dessa fantastiska funktioner för att vi inte skulle dela med oss av den?

Om man har pengar kvar och redan är sådär skitlycklig som man kan bli av shopping så snälla, skänk en slant till cancerforskningen. Det räddar inte min farsa men det kan rädda våra barn eller barnbarn eller kompisens barn eller barnbarn. Alla bäckar små...

Kram kram