Förändringar
Att behålla känslan av lugn och ro från Ullaredsresan är fan inte lätt. Gjorde ett kraftig försök i lördags när jag och C skulle ut på vår sedvanliga skogspromenad med hunden. Förklarade så tydligt som en kvinna kan, att nu ska jag gå med musik i öronen och fortsätta försöka känna lugn och ro. Kan du hålla koll på hunden?
Med tanke på att vi fortfarande inte hittat "vår" skog och folk kan dyka upp här och där så vill jag gärna ha koll på hunden. Inte för att hon sticker utan mer att man inte vill skrämma någon eller reta upp någon. Sedan har vi ju inte hittat de optimala rundorna ännu. Hatar att behöva vända och gå samma väg tillbaka, utan vill kunna gå runt liksom.
Ja, då börjar det med att C ska bestämma hur vi ska gå och hur går det? Åt helvete förstås. En annan männniska som pyser in på "vår" slinga med en hundjävel. Inte går hon fort heller. Det pyr liksom i mig när jag vill traska på och lyssna på Ranelid och Mirakel. Helfel från början. Får ett litet känsloutbrott och väljer en väg som ur mitt perspektiv känns bättre och det blir bättre. Vi kan gå runt! Men hur jävla avkopplande var det?
C helt nervös, när jag skriker hela tiden för jag har ju propparna med musik i öronen och nya stigar hela tiden. Barr och fanskap och nya gymnastikskor (inköpta i Ullared), och C som hela tiden skriker tillbaka: - Vad skriker du för?
Lugn och ro? Nja...
Idag har jag testat mina nya gymnastikbyxor (inköpta i Ullared) och konstaterar att de är åt helvetet för långa. Tajta upptill (jaha...) men jävla långa nedtill. Till min vikt skulle jag behöva vara ungefär 2,02. Nu är inte fallet så och jag frågar C om han vill han dom? Glädjen är inte så stor men jag förstår varför. Killar som springer (eller går) runt i dessa cykelbyxor med långa ben kan ju faktiskt tycka det är jobbigt. Som tjej, vem vill springa eller gå runt med kameltå? Killar med stort paket vill i regel inte heller skylta med det, om man inte tillsammans med det stora paketet är arbetslös, har stor näsa och en mamma som kan kamma mittbena på smalbena. Eller en bror med en BMW. Nåväl en Merca årsmodell -98 kan också funka, eller aluminiumfälgar eller en (snodd) airbag, från en Volvo.
Försöker ändå mitt i allt behålla ett lugn. Äter min blodtrycksmedicin, dricker mitt vin, mindfullness, kosttillskott och hel och ren under! Det är ju detta som är livet! Tydligen...
Vad gjorde jag med grädden som var kvar från söndagens våffeldag? La den på en Irish Coffe såklart! Med farinsocker i botten, en god whiskey så långt från Irland som man kan komma (svensk whisky - Mackmyra), och lite farinsocker på toppen! Ja, kaffe fanns ju också med i bilden såklart.
Fortsätter min kamp för sinnesro, känns som ett bättre alternativ än Hitlers kamp för sinnesro.
Kram kram
Med tanke på att vi fortfarande inte hittat "vår" skog och folk kan dyka upp här och där så vill jag gärna ha koll på hunden. Inte för att hon sticker utan mer att man inte vill skrämma någon eller reta upp någon. Sedan har vi ju inte hittat de optimala rundorna ännu. Hatar att behöva vända och gå samma väg tillbaka, utan vill kunna gå runt liksom.
Ja, då börjar det med att C ska bestämma hur vi ska gå och hur går det? Åt helvete förstås. En annan männniska som pyser in på "vår" slinga med en hundjävel. Inte går hon fort heller. Det pyr liksom i mig när jag vill traska på och lyssna på Ranelid och Mirakel. Helfel från början. Får ett litet känsloutbrott och väljer en väg som ur mitt perspektiv känns bättre och det blir bättre. Vi kan gå runt! Men hur jävla avkopplande var det?
C helt nervös, när jag skriker hela tiden för jag har ju propparna med musik i öronen och nya stigar hela tiden. Barr och fanskap och nya gymnastikskor (inköpta i Ullared), och C som hela tiden skriker tillbaka: - Vad skriker du för?
Lugn och ro? Nja...
Idag har jag testat mina nya gymnastikbyxor (inköpta i Ullared) och konstaterar att de är åt helvetet för långa. Tajta upptill (jaha...) men jävla långa nedtill. Till min vikt skulle jag behöva vara ungefär 2,02. Nu är inte fallet så och jag frågar C om han vill han dom? Glädjen är inte så stor men jag förstår varför. Killar som springer (eller går) runt i dessa cykelbyxor med långa ben kan ju faktiskt tycka det är jobbigt. Som tjej, vem vill springa eller gå runt med kameltå? Killar med stort paket vill i regel inte heller skylta med det, om man inte tillsammans med det stora paketet är arbetslös, har stor näsa och en mamma som kan kamma mittbena på smalbena. Eller en bror med en BMW. Nåväl en Merca årsmodell -98 kan också funka, eller aluminiumfälgar eller en (snodd) airbag, från en Volvo.
Försöker ändå mitt i allt behålla ett lugn. Äter min blodtrycksmedicin, dricker mitt vin, mindfullness, kosttillskott och hel och ren under! Det är ju detta som är livet! Tydligen...
Vad gjorde jag med grädden som var kvar från söndagens våffeldag? La den på en Irish Coffe såklart! Med farinsocker i botten, en god whiskey så långt från Irland som man kan komma (svensk whisky - Mackmyra), och lite farinsocker på toppen! Ja, kaffe fanns ju också med i bilden såklart.
Fortsätter min kamp för sinnesro, känns som ett bättre alternativ än Hitlers kamp för sinnesro.
Kram kram
Kommentarer
Trackback