Mina nya grannar
Ja, nu är det nybyggda lägenhetskomplexet på ena sidan av vårt lilla hus fullt ockuperat.
Även om våra fönsterrutor är från den tiden då Jesus gick i kortbyxor och vi emellanåt har iskristaller upp på halva rutorna (vilket förövrigt är väldigt vackert), så börjar jag nu känna mig lite som en akvariefisk.
Inte på det viset att jag känner en enorm lust att dutta med läpparna mot glaset eller dras mot zooaffärens burkar med fiskmat - utan känner mig lite för mycket i fokus. Inbillning? Ja, kanske.
Har en förhoppning (en falsk sådan med tanke på vad mina kollegor pratar om), att folk i lite större städer inte är så jävla intresserade av vad grannen har för sig och visst, inte sitter jag och glor in hos grannen. Jag har ju för fan fullt upp med att försöka uppföra mig här, inne i akvariet.
Idag tror jag dock att någon måste observerat att mitt pekfinger har varit i näsan väldigt mycket och länge...
I min egen näsa alltså.
En rädsla att alla kvällar med tända ljus i vårt lilla "orangeri" med gungstols-SM och djupa samtal, vin och röka kan vara förbi smyger sig också på, nu när jag är på väg att bli en marulk.
Trivs så förtvivlat bra i detta lilla hus och vill komma över dessa fobier och fortsätta göra vad jag vill, peta mig i näsan, peta i C:s näsa om jag skulle vilja, klia mig här och där, dricka vad jag vill, äta vad jag vill, gunga hur mycket jag vill och göra precis vad jag vill!
Nej, nu måste jag lämna dessa fisk-"fonderingar" och sluta bry mig. Har någon ett intresse av vad vi sysslar med i vårt lilla hus - så låt dom bry sig. Den som ägnar en massa tid åt andra har förmodligen ett jävligt tråkigt liv och då förgyller jag gärna det!
En sak är dock är säker, att mina fisar kommer dom inte åt! Det varken syns eller hörs men kan döda...
Kram kram, nu ska jag gå ner och sätta mig i orangeriet, tända lite ljus och bibehålla den underbara känslan som infann sig den dagen då jag såg detta lilla hus för första gången.
Även om våra fönsterrutor är från den tiden då Jesus gick i kortbyxor och vi emellanåt har iskristaller upp på halva rutorna (vilket förövrigt är väldigt vackert), så börjar jag nu känna mig lite som en akvariefisk.
Inte på det viset att jag känner en enorm lust att dutta med läpparna mot glaset eller dras mot zooaffärens burkar med fiskmat - utan känner mig lite för mycket i fokus. Inbillning? Ja, kanske.
Har en förhoppning (en falsk sådan med tanke på vad mina kollegor pratar om), att folk i lite större städer inte är så jävla intresserade av vad grannen har för sig och visst, inte sitter jag och glor in hos grannen. Jag har ju för fan fullt upp med att försöka uppföra mig här, inne i akvariet.
Idag tror jag dock att någon måste observerat att mitt pekfinger har varit i näsan väldigt mycket och länge...
I min egen näsa alltså.
En rädsla att alla kvällar med tända ljus i vårt lilla "orangeri" med gungstols-SM och djupa samtal, vin och röka kan vara förbi smyger sig också på, nu när jag är på väg att bli en marulk.
Trivs så förtvivlat bra i detta lilla hus och vill komma över dessa fobier och fortsätta göra vad jag vill, peta mig i näsan, peta i C:s näsa om jag skulle vilja, klia mig här och där, dricka vad jag vill, äta vad jag vill, gunga hur mycket jag vill och göra precis vad jag vill!
Nej, nu måste jag lämna dessa fisk-"fonderingar" och sluta bry mig. Har någon ett intresse av vad vi sysslar med i vårt lilla hus - så låt dom bry sig. Den som ägnar en massa tid åt andra har förmodligen ett jävligt tråkigt liv och då förgyller jag gärna det!
En sak är dock är säker, att mina fisar kommer dom inte åt! Det varken syns eller hörs men kan döda...
Kram kram, nu ska jag gå ner och sätta mig i orangeriet, tända lite ljus och bibehålla den underbara känslan som infann sig den dagen då jag såg detta lilla hus för första gången.
Kommentarer
Trackback