Pinalängorna
Ja, då skulle man pigga upp sig och gå på bio...
Svinalängorna. En film i 70-talets svenska bajsbruna folkhem med finska inslag. Deprimerande från första sekunden till den sista. Inte ett skratt, inte ens ett leende lyckades pressas fram under 1 timme och 39 minuter.
Scenen där pappa Kimmo är skitfull och har däckat för säkerligen sjätte gången på samma fylla med smutsig brynja och en gång ljusblåa kalsonger med Y-front, får hjälp av sin lilla dotter att resa sig. Färgen på dom kalsongerna sitter etsade på min näthinna. Diarrébruna på ett ställe där den färgen egentligen inte ska förekomma...
Jag tackar gud för att jag hade mina popcorn dom första minuterna och sedan min Päronmer och slutligen en snusklubba. För utan dom attributen hade jag förmodligen hängt mig i handväskan redan efter en kvart.
Min biovän skulle försöka lätta upp det hela med att har man sett många komedier så kanske den här filmen kan vara ett bra avbrott. Så många komedier finns inte i min värld kan jag säga. Säkert är jag på ett sådant humör nu att jag istället skulle behövt en film som gav lite energi eller åtminstone slutade lyckligt, så man kan lämna biosalongen med lite go känsla i hjärtat. Här lämnar man biosalongen med ett par nerpissade kalsonger med Y-front på näthinnan...
Nej, nästa gång det blir biobesök ska jag göra en ordentlig research innan. Mamma och jag ska gå på bio snart och jag tror inte min mamma vill se något så tragiskt heller. Vi måste få fnissa, åtminstone någon gång under filmen.
Men för all del, se den själva och skapa er en egen uppfattning. Lämna gärna en kommentar, alltid intressant att få veta hur andra uppfattar saker och ting.
Nu ska jag krypa till kojs och läsa några rader ur min bok och snabbt som faen försöka radera scenen - ja ni vet nog vilken vid detta laget...
Natti natti
Svinalängorna. En film i 70-talets svenska bajsbruna folkhem med finska inslag. Deprimerande från första sekunden till den sista. Inte ett skratt, inte ens ett leende lyckades pressas fram under 1 timme och 39 minuter.
Scenen där pappa Kimmo är skitfull och har däckat för säkerligen sjätte gången på samma fylla med smutsig brynja och en gång ljusblåa kalsonger med Y-front, får hjälp av sin lilla dotter att resa sig. Färgen på dom kalsongerna sitter etsade på min näthinna. Diarrébruna på ett ställe där den färgen egentligen inte ska förekomma...
Jag tackar gud för att jag hade mina popcorn dom första minuterna och sedan min Päronmer och slutligen en snusklubba. För utan dom attributen hade jag förmodligen hängt mig i handväskan redan efter en kvart.
Min biovän skulle försöka lätta upp det hela med att har man sett många komedier så kanske den här filmen kan vara ett bra avbrott. Så många komedier finns inte i min värld kan jag säga. Säkert är jag på ett sådant humör nu att jag istället skulle behövt en film som gav lite energi eller åtminstone slutade lyckligt, så man kan lämna biosalongen med lite go känsla i hjärtat. Här lämnar man biosalongen med ett par nerpissade kalsonger med Y-front på näthinnan...
Nej, nästa gång det blir biobesök ska jag göra en ordentlig research innan. Mamma och jag ska gå på bio snart och jag tror inte min mamma vill se något så tragiskt heller. Vi måste få fnissa, åtminstone någon gång under filmen.
Men för all del, se den själva och skapa er en egen uppfattning. Lämna gärna en kommentar, alltid intressant att få veta hur andra uppfattar saker och ting.
Nu ska jag krypa till kojs och läsa några rader ur min bok och snabbt som faen försöka radera scenen - ja ni vet nog vilken vid detta laget...
Natti natti
Kommentarer
Trackback