tjockatantenistan

För att ingen ska tro att jag är helt perfekt (ja, för det tror ni väl?), så kan jag erkänna att jag har haft några helvetesdagar på grund av mina bröst. Ja, inte att de är så långa att jag snubblar över dem eller inte har behov av BH, (skulle förvisso lätt kunna ha dem i trosorna), utan jag har upptäckt en knöl i det ena bröstet och se det ska man inte ha!

Jag lider av något slags syndrom i vanliga fall som innebär att jag gärna stoppar huvudet långt ner i sanden när det gäller att erkänna att man har ont någonstans och behöver gå till farbror, (eller tant) doktorn. Men i detta fallet fick jag eld i baken och bokade en tid hos min husläkare direkt.

Varför ska man behöva gå igenom den instansen överhuvudtaget? Det enda han gjorde var att knåda lite och konstatera precis samma sak som min husläkare hemma i sängkammaren, där finns en knöl som inte ska vara där. Hur känner man sig när man sitter där på stolen och får veta att nu blir det utredning. Först remiss till röntgen, sedan ultraljud och efter det en biopsi.

Försökte vänligt få svar på alla mina frågor som av naturliga själ bara studsar runt i huvudet. Kan det vara något annat? Hur stora chanser är det att det kan vara något annat? Kan den ha varit där länge och bara liksom bestämt sig för att börja växa? Svaren jag fick lugnade mig inte alls och jag upplevde att han var nonchalant och inte tog min oro på allvar. Hur fan kan man som läkare vara så totalt empatilös inför en patient som sitter där och kan ha cancer?

Vidare ställde jag frågan om hur länge han trodde det kunde dröja innan jag får komma till röntgen? Såg min Indienresa gå upp i rök, hela mitt liv förfalla och svaret jag får är: -Tja, jag är ju inte chef på röntgen...
Då kände jag i hela min kropp, ditt jävla rövhål - klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Som tur är har jag underbara vänner och jag ringer såklart en sådan på röntgen som trots sin lediga dag fixar en tid en vecka senare. Jag är hur tacksam som helst. En vecka är fullt tillräckligt att tillbringa med oron över att ha fått cancer.

På röntgen är de hur underbara som helst. Fick frågan om när jag upptäckte knölen, och svarade ärligt att jag faktiskt inte stod för den upptäckten. Är nykär förklarade jag och min kille är duktig på att hantera även den regionen. -Precis så ska det vara, utbrast den goa sköterskan. Vi uppmanar alla kvinnor att be sina män hålla koll på brösten!
Jag har svårt att tro att det finns en endaste man som tackar nej till ett sådant uppdrag...

Efter sedvanlig pattmangling i röntgenapparaten visar det sig att det blir både ultraljud och biopsi på en gång.
Den kvinnliga läkaren som bryter på finlandssvenska förklarar hur bra och utförligt som helst. Visar mig brösten på dataskärmen (ja bilderna av dem alltså, de är inte huuur långa som helst), och förklarar att mina bröst är som världskartor (hmmm), att de är livliga och aktiva (hmmm) och hormonerna bubblar runt och gör att det blir mycket cystor, men att de är godartade.
Suger ut vätska ur några stycken (aj, aj gjorde en del) och sedan in med lika mycket luft. Ja inte för att brösten skulle bli större utan för att luften i cystorna gör att de skrumpnar ihop och försvinner. Sedan kommer det förvisso nya och de som redan finns växer. Men inget farligt upptäcktes och eftersom de är så aktiva får jag gå på lite tätare kontroller.

Fatta hur otroligt lättad jag är och lycklig över att jag fick komma till röntgen så fort och få prata med en läkare som verkligen tog min oro på allvar.
Så kom ihåg, se till att klämma på strutarna ofta, köp rosa bandet och uppmuntra era män till fritt kläm! Saknas en egen man är detta ett ypperligt tillfälle att skaffa sig en av rent medicinska skäl...

Min egen husläkare hoppas jag får leva hela sitt liv med en plattbröstad, sur, elak jävla kärring som tjatar hål i huvudet på honom eller varför inte en välutrustad bög? Mina behag ska han aldrig mer få klämma på, inte ens kika på mina tonsiller...

Ha en underbar eftermiddag och ta hand om er!

Kram kram