I ping(vin) tagen
Jag är som en pingvin, alltså hänger mina armar utmed sidorna totalt verkningslösa vid eventuella fallolyckor. En sådan har nu inträffat med ett väl synligt utslag, kan man säga utan att överdriva...
I lördags (eller söndags) morse runt tresnåret hoppade trottoaren upp och klappade till mig utav helvete i pannan. Den sprack och det kom jätte, jättemycket blod. Rann ner i ansiktet och på mina kläder. Hoppas, hoppas ingen såg mig...
Plåstrat om mig så gott det går och funderar på att anlägga lugg. Kommer såklart att bli ett fint ärr men försöker ändå se det positivt. Det måste väl för fan få synas att man lever och nu är det ju så att jag faktiskt har en skallskada på riktigt. En lite befriande känsla liksom, som gör det helt legalt att bete sig som en komplett dåre. Vilket inte hindrat mig förut heller men nu är det legalt. Härliga tider - strålande tider!
Min luttrade mamma kommer säkert ihåg när klumpedunsen barfota lyckades ramla på plastgolvet i köket för många år sedan när jag bodde hemma. Mamma trodde bokhyllan rasat men se där låg en knubbsäl i en "Jesus-på-korset" posé och kved på köksgolvet. Kommer fortfarande ihåg hur jag upprepade gånger kved - pattarna har kommit ut i ryggen, pattarna har kommit ut i ryggen. Det gjorde väldigt ont och inte blev dom mindre heller..
Jag gick i nionde klass innan jag lyckades komma över en s.k bock på gympan (många bockar har passerat sedan...)
Gympaläraren (en manlig liten goding) blev till slut så satans irriterad att jag aldrig lyckades hoppa över så till slut drog han över mig. Då släppte rädslan och jag stannade hela lunchrasten och hoppade igen alla år jag missat.
Detta kan man då dra en parallell till att man ibland måste våga hoppa för att att vinna något.
Om det kommer något gott ur min vältolycka återstår att se. Är dock väldigt tacksam att det inte blev värre och att jag inte tuppade av så att farbror Blå fick plocka in mig och kanske fått tillbringa natten i fyllecell. Hemska tanke...
Gjort är gjort och livet går vidare.
Ha en underbar dag alla sköna människor och kom ihåg att våga hoppa ibland!
Kram kram
I lördags (eller söndags) morse runt tresnåret hoppade trottoaren upp och klappade till mig utav helvete i pannan. Den sprack och det kom jätte, jättemycket blod. Rann ner i ansiktet och på mina kläder. Hoppas, hoppas ingen såg mig...
Plåstrat om mig så gott det går och funderar på att anlägga lugg. Kommer såklart att bli ett fint ärr men försöker ändå se det positivt. Det måste väl för fan få synas att man lever och nu är det ju så att jag faktiskt har en skallskada på riktigt. En lite befriande känsla liksom, som gör det helt legalt att bete sig som en komplett dåre. Vilket inte hindrat mig förut heller men nu är det legalt. Härliga tider - strålande tider!
Min luttrade mamma kommer säkert ihåg när klumpedunsen barfota lyckades ramla på plastgolvet i köket för många år sedan när jag bodde hemma. Mamma trodde bokhyllan rasat men se där låg en knubbsäl i en "Jesus-på-korset" posé och kved på köksgolvet. Kommer fortfarande ihåg hur jag upprepade gånger kved - pattarna har kommit ut i ryggen, pattarna har kommit ut i ryggen. Det gjorde väldigt ont och inte blev dom mindre heller..
Jag gick i nionde klass innan jag lyckades komma över en s.k bock på gympan (många bockar har passerat sedan...)
Gympaläraren (en manlig liten goding) blev till slut så satans irriterad att jag aldrig lyckades hoppa över så till slut drog han över mig. Då släppte rädslan och jag stannade hela lunchrasten och hoppade igen alla år jag missat.
Detta kan man då dra en parallell till att man ibland måste våga hoppa för att att vinna något.
Om det kommer något gott ur min vältolycka återstår att se. Är dock väldigt tacksam att det inte blev värre och att jag inte tuppade av så att farbror Blå fick plocka in mig och kanske fått tillbringa natten i fyllecell. Hemska tanke...
Gjort är gjort och livet går vidare.
Ha en underbar dag alla sköna människor och kom ihåg att våga hoppa ibland!
Kram kram
Kommentarer
Trackback