Sorgearbete
Lever än och tar en dag i sänder. Det känns omtumlande att plötsligt äga sina egna tankar. Att inte behöva tillfredställa klumpen i magen och undra vad gör han nu, vad ljuger han om nu, ska något komma fram idag, hur bedrövligt ska han må idag? Att ha levt så totalt fokuserad på en annan människa förstår jag är så totalt fel. Ingen behöver ha det så, alla människor ska stå för sig själva och sina beteenden. Detta klarar man inte om man är sjuk.
Min lättnad blandas med ilska över hur man kan vara så totalt utan ansvar för sig själv och sina handlingar, samtidigt som jag vet att det tillhör bilden. Gör det ändå så jävla svårt att förstå hur man hela sitt liv bara kan springa när det bränns och klara sig undan med det!
I fredags ville inte tårarna sluta rinna. Det var som en öppnad kran och inget kunde stoppa det. Har egentligen inte gråtit över min pappas bortgång tidigare för jag har inte vågat och orkat släppa fram det. Detta behövdes förmodligen och jag är helt på det klara med att det som pågår just nu är ett sorgearbete och med den en separationsångest av stora mått.
Denna eld måste jag igenom för att kunna bli hel igen och jag kan faktiskt känna små spirande bubblor av lycka korta, korta stunder i magen. Det är härligt och samtidigt så ovant. På något sätt känns det som om jag står bredvid mig själv och ser mig själv men känner inte igen mig själv.
Jag äger mina egna tankar, jag äger min egen framtid och jag är inte ensam! Tack alla underbara människor som stöttar på olika sätt. Mina underbara grabbar som bara dyker upp och finns där. Den underbara hunden icke att förglömma som tvingar mig ut i mörkret. Sökträningen i söndags gick helt fantastiskt bra och jag är så tacksam för att jag har mitt hundintresse att fokusera på.
Ha en fin kväll i mörkret. Tänd ljus och var rädda om era nära och kära.
Kram kram
Min lättnad blandas med ilska över hur man kan vara så totalt utan ansvar för sig själv och sina handlingar, samtidigt som jag vet att det tillhör bilden. Gör det ändå så jävla svårt att förstå hur man hela sitt liv bara kan springa när det bränns och klara sig undan med det!
I fredags ville inte tårarna sluta rinna. Det var som en öppnad kran och inget kunde stoppa det. Har egentligen inte gråtit över min pappas bortgång tidigare för jag har inte vågat och orkat släppa fram det. Detta behövdes förmodligen och jag är helt på det klara med att det som pågår just nu är ett sorgearbete och med den en separationsångest av stora mått.
Denna eld måste jag igenom för att kunna bli hel igen och jag kan faktiskt känna små spirande bubblor av lycka korta, korta stunder i magen. Det är härligt och samtidigt så ovant. På något sätt känns det som om jag står bredvid mig själv och ser mig själv men känner inte igen mig själv.
Jag äger mina egna tankar, jag äger min egen framtid och jag är inte ensam! Tack alla underbara människor som stöttar på olika sätt. Mina underbara grabbar som bara dyker upp och finns där. Den underbara hunden icke att förglömma som tvingar mig ut i mörkret. Sökträningen i söndags gick helt fantastiskt bra och jag är så tacksam för att jag har mitt hundintresse att fokusera på.
Ha en fin kväll i mörkret. Tänd ljus och var rädda om era nära och kära.
Kram kram
Kommentarer
Trackback