Solo
Då spelar man solo igen på livets teater...
6 år med en man som tog mitt hjärta med storm är till ända. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar faktum och det känns som om en del av kroppen är amputerad. Men till slut måste förnuftet segra över känslan och definitivt när det gäller frågeställningen "att leva" eller "dö".
Jag väljer att leva. Ett slut är alltid en början på någonting nytt och jag känner för varje dag att beslutet var rätt och mot en sjukdom kan man aldrig segra. Tack till alla som har stöttat genom åren och åtminstone försökt förstå hur det varit.
Till de andra som har köpt alla lögner med hull och hår och inte tänkt längre än näsan räcker, säger jag bara - far åt helvete!
Livet går vidare och det första på min lista är att ta kommandot över mina egna tankar. Samtidigt som detta pågår käka lite sömntabletter och terrorisera min omgivning med mina tankar och idéer. En ständigt malande är läkande och som tur är förstår människor det som suttit i samma sits. Handlar inte bara om separationer utan kan lika gärna vara dödsfall, sjukdomar eller att ha blivit av med jobbet. Svårigheter tror jag löses bäst genom egna tankar. Man måste ta sig igenom elden själv men i kombination med samtal och ältande. Inte för länge, arbetet måste också slutföras för att kunna påbörja ett nytt! Därför lovar jag att inte mala längre än kanske 1 vecka till...Stå ut please!
Kram kram
hang in there girl