Kort skidkarriär
Det var en kort skidkarriär för min del. Började bra med skidskola och allt. Efter pausen/maskningen i stugan i torsdags så begav jag mig ut igen framåt eftermiddagen. Till och med en stolslift vågade jag mig på. På toppen blev jag sittandes i en dryg timme i solen medans sambon körde runt som en jävla galning i backarna. När han kom tillbaka fann han en brud med munnen på vid gavel, totalt utcheckad. Jag sov som en gris i solen och mitt tryne är så rött så. När vi sedan skulle ner gick det käpprätt åt helvete. En alldeles för brant backe och jag trillar...Total black-oout, har plötsligt ingen aning om hur man åker skidor. Maxpuls och tårarna sprutar. Liftsystemet stängt för länge sedan och inte en käft så långt ögat når. PANIK i kubik!
Av med skidhelvetena och börjar gå uppför backen, tårarna rinner och det är fullkomligt kaos i hela innandömmet.
Jag har plogat så mycket så från och med nu finns en ny muskel i låret som heter plogmuskeln. I den sista backen som det var lutning på och som jag helt enkelt var tvungen att ta mig nerför gick även den åt helvete. Fick med sambons hjälp kasa in mot kanten och därefter gick jag hela backen ner i djupsnö. Ingen mer skidåkning för min del. Nästa gång det blir skidresa ska jag hålla mig till scooter och skidor på längden...
Idag är sista dagen i Sälen och jag tar stolsliften upp till toppen och äter lunch och jag tar stolsliften ner från toppen.
Jag drömmer mardrömmar om backar med is och den fruktansvärda skräcken när man sitter i en brant backe och absolut inte kan ta sig varken upp eller ner. Jag var skiträdd helt enkelt och samtidigt som det känns trist är jag ändå nöjd med att inse min begränsing och inte försöka mig på några stordåd för att visa mig på styva linan. Tror min sambo älskar mig fast jag aldrig kommer att bli en ny Anja Pärsson eller Stig Strand. Tycker inte ens att skidåkare har speciellt snygga kroppar. De ser ut som paddor och vem vill träna och ligga i som fan och ändå se ut som en padda?
Kram från fjällen och Sälens största backis...
Av med skidhelvetena och börjar gå uppför backen, tårarna rinner och det är fullkomligt kaos i hela innandömmet.
Jag har plogat så mycket så från och med nu finns en ny muskel i låret som heter plogmuskeln. I den sista backen som det var lutning på och som jag helt enkelt var tvungen att ta mig nerför gick även den åt helvete. Fick med sambons hjälp kasa in mot kanten och därefter gick jag hela backen ner i djupsnö. Ingen mer skidåkning för min del. Nästa gång det blir skidresa ska jag hålla mig till scooter och skidor på längden...
Idag är sista dagen i Sälen och jag tar stolsliften upp till toppen och äter lunch och jag tar stolsliften ner från toppen.
Jag drömmer mardrömmar om backar med is och den fruktansvärda skräcken när man sitter i en brant backe och absolut inte kan ta sig varken upp eller ner. Jag var skiträdd helt enkelt och samtidigt som det känns trist är jag ändå nöjd med att inse min begränsing och inte försöka mig på några stordåd för att visa mig på styva linan. Tror min sambo älskar mig fast jag aldrig kommer att bli en ny Anja Pärsson eller Stig Strand. Tycker inte ens att skidåkare har speciellt snygga kroppar. De ser ut som paddor och vem vill träna och ligga i som fan och ändå se ut som en padda?
Kram från fjällen och Sälens största backis...
Kommentarer
Trackback