Tågtankar
Åkte tåg i helgen och det är verkligen rofyllt. Det var många byten så tiden gick ganska fort. Sista sträckan parkerade jag mig i restaurangvagnen med ett glas vin och en skitäcklig sallad. Satt där och glodde ut, tankarna flög fritt och så passade jag ju såklart på att tjuvlyssna och betrakta medresenärerna i vagnen.
Bokmässan var ju i ropet så det var mycket så kallade intellektuella människor med. Det hörs på sättet de pratar och sättet de ser ut på. Det kvinnliga könet gillar mjuka material, såsom plysch och manchester. Träkulor och tygband utgör smycke ensemblem. Killarna gillar också manchester, en del även t-shirts som ska vara kraftigt urtvättade.
En kille i min ålder och en äldre dam satt och språkade länge. Om böcker de läst och om någon teaterkurs som båda tydligen hade gått. Till slut lämnade damen killen för att återgå till sin plats i någon annan vagn och direkt halade han upp en mobiltelefon. Varför gör man så? Så gör även jag och tidigare när man kunde tända en cigg så gjorde jag det.
Efter en liten stund kom det en äldre tant och slog sig ned mittemot killen. Hennes gubbe kom strax efter och sätter sig bredvid tanten. Då säger killen att jag ska gå nu så ni kan sitta mittemot varandra. Nej, det behövs inte säger tanten. Då tänkte jag såhär:
Antingen så fattade hon inte vad killen menade. Jag tror att han menade att självklart samtalar man ju om man sitter och fikar tillsammans och då brukar det underlätta om man sitter mittemot varandra. Kanske hade de varit gifta i hundra år och hade absolut ingenting att prata om eller så kände de varandra så otroligt väl och visste att vi behöver inte snacka bara för att vi fikar, och vi kan sitta bredvid varandra och snacka. Jag hoppas ju innerligt på det sista för jag vill ju så gärna tro att man alltid ska tycka om att prata med varandra även om man har varit tillsammans i hundra år.
När killen till slut reser sig så är han jättekort. Jag blev så paff för det var ingenting som man kunde anat när han satt vid bordet. Nu menar jag verkligen skitkort alltså, som en smurf typ.
Då slog det mig att så härligt det är att sitta där och tjuvlyssna och fantisera om hur folk är och hur de har det men i verkligheten så vet man inte ett skit. Precis så var det med killen, jag hade en klar bild över hur han var men när han reste på sig så rämnade allt. Så lustigt det kan vara men så är det ju ofta. Man tror så mycket och vips så har ridån fallit och något man aldrig kunnat ana träder fram.
Vid ett annat bord satt det en annan kille. Han fick stora tuppjucket när Carl-Jan Granqvist klev in i vagnen. En stor och reslig karl med bullrande stockholmsstämma. Ögonen höll på att tränga ur killens hålor och när han sedan fick chansen att prata med Carl-Jan, ja då vet i fan om det var torrt i brallan. Han läste psykologi på universitet, evolutionen och varför vi blir som vi blir. Då tänkte jag i min stackars sjuka fördomsfulla hjärna, varför är det aldrig normala människor som läser psykologi? Sådana som finns i vardagen med familj, en galen släkt, problem på dagis, en utbränd partner eller vad fasen som helst. Sådant som finns i det vanliga livet. Varför ska det vara människor som läser sig genom livet, sitter med nakna tår och sippar rödvin i stearinljusets sken. Pratar om livet som de inte vet ett skit om. Nej, fram för mer vanliga människor, av kött och blod som har lite ärr i själen och vet vad det handlar om.
Själv måste jag fakturera lite nu så jag hinner faktiskt inte...
Ha en underbart bra dag i vår underbara värld som är full av underbara människor inklusive manchesterbögar...
Bokmässan var ju i ropet så det var mycket så kallade intellektuella människor med. Det hörs på sättet de pratar och sättet de ser ut på. Det kvinnliga könet gillar mjuka material, såsom plysch och manchester. Träkulor och tygband utgör smycke ensemblem. Killarna gillar också manchester, en del även t-shirts som ska vara kraftigt urtvättade.
En kille i min ålder och en äldre dam satt och språkade länge. Om böcker de läst och om någon teaterkurs som båda tydligen hade gått. Till slut lämnade damen killen för att återgå till sin plats i någon annan vagn och direkt halade han upp en mobiltelefon. Varför gör man så? Så gör även jag och tidigare när man kunde tända en cigg så gjorde jag det.
Efter en liten stund kom det en äldre tant och slog sig ned mittemot killen. Hennes gubbe kom strax efter och sätter sig bredvid tanten. Då säger killen att jag ska gå nu så ni kan sitta mittemot varandra. Nej, det behövs inte säger tanten. Då tänkte jag såhär:
Antingen så fattade hon inte vad killen menade. Jag tror att han menade att självklart samtalar man ju om man sitter och fikar tillsammans och då brukar det underlätta om man sitter mittemot varandra. Kanske hade de varit gifta i hundra år och hade absolut ingenting att prata om eller så kände de varandra så otroligt väl och visste att vi behöver inte snacka bara för att vi fikar, och vi kan sitta bredvid varandra och snacka. Jag hoppas ju innerligt på det sista för jag vill ju så gärna tro att man alltid ska tycka om att prata med varandra även om man har varit tillsammans i hundra år.
När killen till slut reser sig så är han jättekort. Jag blev så paff för det var ingenting som man kunde anat när han satt vid bordet. Nu menar jag verkligen skitkort alltså, som en smurf typ.
Då slog det mig att så härligt det är att sitta där och tjuvlyssna och fantisera om hur folk är och hur de har det men i verkligheten så vet man inte ett skit. Precis så var det med killen, jag hade en klar bild över hur han var men när han reste på sig så rämnade allt. Så lustigt det kan vara men så är det ju ofta. Man tror så mycket och vips så har ridån fallit och något man aldrig kunnat ana träder fram.
Vid ett annat bord satt det en annan kille. Han fick stora tuppjucket när Carl-Jan Granqvist klev in i vagnen. En stor och reslig karl med bullrande stockholmsstämma. Ögonen höll på att tränga ur killens hålor och när han sedan fick chansen att prata med Carl-Jan, ja då vet i fan om det var torrt i brallan. Han läste psykologi på universitet, evolutionen och varför vi blir som vi blir. Då tänkte jag i min stackars sjuka fördomsfulla hjärna, varför är det aldrig normala människor som läser psykologi? Sådana som finns i vardagen med familj, en galen släkt, problem på dagis, en utbränd partner eller vad fasen som helst. Sådant som finns i det vanliga livet. Varför ska det vara människor som läser sig genom livet, sitter med nakna tår och sippar rödvin i stearinljusets sken. Pratar om livet som de inte vet ett skit om. Nej, fram för mer vanliga människor, av kött och blod som har lite ärr i själen och vet vad det handlar om.
Själv måste jag fakturera lite nu så jag hinner faktiskt inte...
Ha en underbart bra dag i vår underbara värld som är full av underbara människor inklusive manchesterbögar...
Kommentarer
Trackback