Uppförsbacke...
Har varit riktig kass på att skriva ett tag men har haft det lite stökigt i privatlivet de sista två veckorna. Ingen kan påstå att mitt liv är tomt och innehållslöst iallafall men nu känns det som om det kunde få vara lite lugnt ett tag.
När man hamnar i tråkigheter har det ännu en gång gått upp för mig vad familj och vänner egentligen är. De är en enorm samlad resurs som bara öppnar famnen och finns där. Stöttar, lyssnar, bryr sig och bara finns där med sin närvaro. Inget skitsnack, inget pjoskande utan får mig bara att inse fakta och handla därefter.
Jag har lärt mig en viktig sak som jag ägnat mig åt hela livet nämligen att det inte går att hjälpa en människa med sina egna tankar och funderingar, sina egna erfarenheter och slutsatser. Man har sitt eget ansvar för sitt eget liv och vad man gör med det. Det enda man kan göra är att tala om för sin partner eller vän hur man själv ställer sig till dennes beteende. Förändras inte beteendet så är det upp till mig hur jag ska agera. Kan aldrig tvinga den andra personen att agera utan bara mig själv. Så jävla trist men sant! Alla beslut man tar i livet åtföljs av konsekvenser, detta måsta man vara helt klar över. Förstår man inte det och inte heller sin egen del i besluten så har man ett enormt problem, man saknar självinsikt och man saknar förmågan att påverka sitt liv i den riktning man önskar. Trots att man i mångt och mycket inte kan styra saker och ting som händer så kan man iallafall vara medveten om vad som försigår och genom den medvetenheten kommer det ju en insikt om vad jag själv kan göra. Blir jag till exempel arbetslös så måste jag ju se verkligheten och inse att jag faktiskt är arbetslös och med det följer ju en massa andra saker, mindre pengar, kanske måsta jag byta boende, sälja bilen eller vad det nu kan vara. ¨Då är det ju upp till mig hur jag tacklar situationen. Lägger jag ner min själ i att söka ett nytt jobb, byter jag bostad och säljer jag bilen eller tycker jag bara synd om mig och lägger skulden på min arbetsgivare som tvingar mig att ta en massa beslut som jag inte alls tänkte ta eller var beredd på. Alltså min egen insats och mitt eget ansvar över situationen betyder ju allt för hur konsekvenserna blir. Och från början handlade det ju "bara" om att jag blivit av med mitt jobb!
Usch, nu blev det mycket jobbiga tankar som susar i kupan. Nu ska jag ta tag i denna dagen och försöka göra den till något bra. Lyckades halka i veckan (OBS! I nyktert tillstånd) och kanade nerför hela halltrappan och det gjorde förbannat ont. Då slog det mig hur nära jag kanske varit att bryta något och insåg att det finns en massa, massa saker att vara tacksam över. För tänk att ligga med foten i gipspaket över sommaren med en sjövild schäfervalp
i en lägenhet i stan. Hemska tanke...
Därför mina vänner, man kan inte vara så jävla nöjd varje dag men ibland måste man tvinga sig själv och stanna upp och inse vad mycket man har att glädjas över. Lite tacksamhet kan vara på sin plats. Jag säger som han som sket i pianot, det stämmer inte men kompisen som sket i slasken, han sa att allt löser sig - och det gör det ju!
Kram kram
När man hamnar i tråkigheter har det ännu en gång gått upp för mig vad familj och vänner egentligen är. De är en enorm samlad resurs som bara öppnar famnen och finns där. Stöttar, lyssnar, bryr sig och bara finns där med sin närvaro. Inget skitsnack, inget pjoskande utan får mig bara att inse fakta och handla därefter.
Jag har lärt mig en viktig sak som jag ägnat mig åt hela livet nämligen att det inte går att hjälpa en människa med sina egna tankar och funderingar, sina egna erfarenheter och slutsatser. Man har sitt eget ansvar för sitt eget liv och vad man gör med det. Det enda man kan göra är att tala om för sin partner eller vän hur man själv ställer sig till dennes beteende. Förändras inte beteendet så är det upp till mig hur jag ska agera. Kan aldrig tvinga den andra personen att agera utan bara mig själv. Så jävla trist men sant! Alla beslut man tar i livet åtföljs av konsekvenser, detta måsta man vara helt klar över. Förstår man inte det och inte heller sin egen del i besluten så har man ett enormt problem, man saknar självinsikt och man saknar förmågan att påverka sitt liv i den riktning man önskar. Trots att man i mångt och mycket inte kan styra saker och ting som händer så kan man iallafall vara medveten om vad som försigår och genom den medvetenheten kommer det ju en insikt om vad jag själv kan göra. Blir jag till exempel arbetslös så måste jag ju se verkligheten och inse att jag faktiskt är arbetslös och med det följer ju en massa andra saker, mindre pengar, kanske måsta jag byta boende, sälja bilen eller vad det nu kan vara. ¨Då är det ju upp till mig hur jag tacklar situationen. Lägger jag ner min själ i att söka ett nytt jobb, byter jag bostad och säljer jag bilen eller tycker jag bara synd om mig och lägger skulden på min arbetsgivare som tvingar mig att ta en massa beslut som jag inte alls tänkte ta eller var beredd på. Alltså min egen insats och mitt eget ansvar över situationen betyder ju allt för hur konsekvenserna blir. Och från början handlade det ju "bara" om att jag blivit av med mitt jobb!
Usch, nu blev det mycket jobbiga tankar som susar i kupan. Nu ska jag ta tag i denna dagen och försöka göra den till något bra. Lyckades halka i veckan (OBS! I nyktert tillstånd) och kanade nerför hela halltrappan och det gjorde förbannat ont. Då slog det mig hur nära jag kanske varit att bryta något och insåg att det finns en massa, massa saker att vara tacksam över. För tänk att ligga med foten i gipspaket över sommaren med en sjövild schäfervalp
i en lägenhet i stan. Hemska tanke...
Därför mina vänner, man kan inte vara så jävla nöjd varje dag men ibland måste man tvinga sig själv och stanna upp och inse vad mycket man har att glädjas över. Lite tacksamhet kan vara på sin plats. Jag säger som han som sket i pianot, det stämmer inte men kompisen som sket i slasken, han sa att allt löser sig - och det gör det ju!
Kram kram
Kommentarer
Trackback