Tråkig reflektion
Varför finns det människor som traskar på genom livet utan något som helst ansvar för sina egna handlingar och sitt eget beteende? Som hela tiden skyller allt på andra, ljuger och slingrar sig för att alltid stå med egna ryggen fri. Som konsekvent vägrar att inse att ska något förändras hänger det på en själv och att man faktiskt har ett visst ansvar i sin relation med andra människor. Som avundsjukt betraktar de som verkligen försöker och ibland faktiskt lyckas ändra på något till det bättre. Föds man verkligen totalt utan självinsikt eller är det något man fostras till? Hoppas innerligt att jag fostrat mina barn till att använda hjärnan och hjärtat (känns så iallafall) och att de inser sitt ansvar i livet med relationer till andra människor. Hoppas också till skillnad från mig själv att de lättare ska kunna urskilja "energislukarna" som livnär sig på andra och när de tömt ut de resurserna ser sig om efter nästa offer.
Usch, det var tunga tankar men det är ju inte alltid rosenrött. Idag ska jag lägga all min energi på människor som både ger och tar energi. En härlig lunch på en uteservering med en människa som verkligen är en fröjd att umgås med ska det bli. Positiva tankar, fokusering på det egna välbefinnandet samt en stor tacksamhet över det vackra vädret, att man är frisk samt att de flesta av ens vänner faktiskt är helt jävla underbara!
Så sant som det är sagt:
Den man ligger med får bädda och har man satt yxan i båten så får man ro utav helvete...
Have a nice day!
VÄRLDSKLASS!!!
Du, det här med barnen: det faktum att du ser och formulerar problemet borgar för att du kommer att lyckas! Det är de som ALDRIG problematiserar vare sig miljö eller den egna insatsen, som saknar hjärna och hjärta i sin uppfostran...
Och - jag ÄLSKAR verkligen folk som gör slarvsylta av gamla talesätt. Tack för det! Mer sånt! :-)